32 år att bli (nästan) lögnfri

För två veckor sedan gjorde jag en riktigt stor tabbe på jobbet. En sån där tabbe som man bara inte får göra. Som alltid när något sådant händer blir jag extremt lösningsfokuserad, släpper allt och tack vare mitt fina nätverk kunde jag lösa så att misstaget kunde räddas dagen efter.

"Min reaktion på det som hände fick mig att reflektera över hur min 
stärkta självkänsla påverkat mitt beteende i jobbiga situationer."

Om samma sak hänt för 10 år sedan hade jag ljugit. Jag hade ljugit med en lögn efter den andre, och behövt ljuga lite till för att de tidigare lögnerna inte skulle bli påkomna. Det enda verktyget jag då hade för att hantera min skam – och andras ilska – var att ljuga. Konsekvensen av beteendet var att jag aldrig kunde slappna av. Jag riskerade hela tiden att bli påkommen och ju mer jag gjorde det desto mer var jag tvungen att kontrollera att mina lögner upprätthölls.

Om samma sak hänt för 5 år sedan hade jag – istället för att ljuga – skyllt ifrån mig. Jag hade dragit i halmstrån om så behövdes, allt för att hitta andras eventuella del i det hela, och därigenom minska min skuld och slippa ta ansvar. Detta beteende var inte bara stressande för mig, utan skapade en dålig stämning och bidrog ofta till en spiral av att hitta en syndabock så fort något gick fel. Ingen av dessa två beteenden var ett vinnande sådant. Det var riktigt utmattande att ljuga, och det var riktigt utmattande att skuldbelägga andra.

För två veckor sedan, vid 32 års ålder, vågade jag äntligen ta på mig hela misstaget. Min reaktion på det som hände fick mig att reflektera över hur min stärkta självkänsla påverkat mitt beteende i jobbiga situationer. Det nyvunna beteendet kändes som en sån befrielse. Inga lögner att försvara, inga relationer som riskerar att försämras på grund av mitt skuldbeläggande. Bara ren och skär skam – men det var min skam. Det krävdes mycket mod att våga vara i den känslan, för den är inte behaglig. Men efteråt kommer desto behagligare känslor. Framförallt kom en känsla av stolthet att jag vågade, och en känsla av trygghet då jag visat mig själv att jag är accepterad även när jag gör misstag. Så att ljuga när jag gjort fel, det hoppas jag aldrig att jag gör igen.

"Men dem lögnerna behåller jag ett tag till,
kanske till och med för alltid"

Alla års reflekterande och lärande om mig själv har gett resultat, och resultatet blev nästan lögnfri. Det finns fortfarande lögner som jag använder mig av, såsom vita lögner som gör någon glad. De snälla själar som bjuder mig på middag kommer fortfarande ibland få höra att deras mat är väldigt god, även om mina smaklökar egentligen säger något annat. Men dem lögnerna behåller jag ett tag till, kanske till och med för alltid.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

CHEFEN SOM ANSTÄLLER STARKASTE SJÄLVKÄNSLAN

Har du någonsin fått frågan att beskriva din självkänsla på en arbetsintervju? 
Eller har din chef någonsin bett dig skapa en plan för din självkänsla? 

Det är konstigt att vi så ofta pratar om självförtroende i arbetslivet, men sällan om våra anställdas självkänsla. Självkänslan är mycket svårare att bygga upp och kostar arbetsgivare multum när den är låg. Det leder nämligen till ineffektivitet vid motgångar, svårigheter i att prioritera och, dyrast av allt, att våra anställda drabbas av psykisk ohälsa. Vi chefer är inte ansvariga för våra anställdas självkänsla, men vi gynnas starkt av att ta det ansvaret.

Jag ger mina anställda i uppdrag att göra en plan för hur de tänker stärka sin självkänsla. Oavsett om det är att gå KBT, ha inplacerande coachningsmöten med mig, planera in reflektion kontinuerligt eller läsa olika böcker om självkänsla (och inte alla skitdåliga självkänsloböcker som hjälper ett halvår och sen måste en köpa en ny) vill jag att de har en plan. Bara genom att prata om självkänsla med de anställda – enskilt och i grupp – skapas en mer autentisk och hållbar arbetskultur. Från om med mars 2016 är det ju även lag på att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande och systematisk med sin arbetsmiljö – för att minska psykisk ohälsa (AFS 2015:4). Att stärka de anställdas självkänsla är idag alltså ett sätt att följa lagen.

Jag anställer gärna starka självkänslor. När jag håller i arbetsintervjuer är den viktigaste och mest avgörande fråga: ”Hur skulle du beskriva din självkänsla? Om svaret blir i stil med ”Stark, men det finns dalar då jag har svårt att höra vad jag tänker och känner..” tyder det på en medvetenhet och en omsorg för en själv. Blir svaret istället ”Stark, men det finns utrymme för förbättring” säger det mig att personen inte känner sig själv särskilt väl och att personen prioriterar sin prestation före sin person – vilket för mig är en stark varningssignal! Självkänsla handlar om hur väl en kan identifiera vad en känner, visa dem känslorna acceptans samt ta hand om dem och låta dem leda en till välmående. Här finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt, utan måttstocken är enbart ens egen välmående.

Min plan för att stärka min självkänsla just nu är: 
1. En lunch i veckan med en vän som jag vågar vara privat med.
2. Läsa boken ”Självkänsla – Bortom populärpsykologi och enkla sanningar”.
3. Yoga + meditera varannan dag.

Vad är din självkänsloplan?

 

PS. Förra veckans blogginlägg blev uppsnappat av DN Åsikt. Du läser det här: https://asikt.dn.se/asikt/debatt/avskaffa-alla-manliga-ord-och-titlar/

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hen hit och hen dit – vad hände med resten?

Vårt språk utgår från mannen som norm. Här håller vi på med hen hit och hen dit 
– men vad hände med att kritiskt granska resten av det svenska språket?

Har i dagarna skrivit mitt namn under rubriken ”Byggherre” då jag sökt bygglov för att glasa in min altan. Jag har haft väldig lust att ringa kommunen och fråga om jag med snippa kan stå som byggherre, eller om det bara är män får glasa in altaner i Sverige.

Har i dagarna även funderat på att bli ”God man” till en ensamkommande i min hemstad, men jag måste erkänna att bara titeln får mig en aning mindre sugen på uppdraget. Kanske skulle jag slå ihop föregående fråga till kommunen med en fråga om det även är så att enbart män kan ta dessa uppdrag och stötta i vårdnadshavares ställe. Eller kanske ska jag ta mina frågor direkt med vår ”jämställda regering”, som de gillar att kalla sig.

Har i dagarna även föreläst för Riksdagen i ämnet härskartekniker, där moderatorn för eventet var Tredje vice talman. Det var bara det att tredje vice talman är en kvinna, som ironiskt nog anordnar ett event för att minska uteslutning, när hon själv blir utesluten från sin egna titel.

Men dessa tankar går längre tillbaka än mina upplevelser de senaste dagarna. Jag har länge irriterat mig på alla de yrkestitlar som exkluderar kvinnor (och män): bankman, brandman, tjänsteman är bara för att nämna några. Det finns även en del svenska formuleringar som går mig på nerverna. Har du någonsin hört att en man har ”skinn på näsan”? Eller att en pojke beskrivs som en ”flickpojke”? Inte jag heller. Inte jag som så ofta blivit beskriven som både en pojkflicka och som någon med skinn på näsan.

Stackars språkrådet har i många år fått stå till svars för mina klagomål. Det är ju inte deras fel. Men vem ska jag annars kontakta för att få det svenska språket uppdaterat till ett jämlikt sådant? Jag skulle vilja anmäla detta till våra instanser, men är inte särskild sugen på att kontakta JämställdhetsombudsMANNEN!

Så vilken nivå ska vi lägga oss på då? Jag tycker att ord och titlar där könet har en bärande del, såsom gemeneman, byggherre, tjänsteman och allemansrätten eftersom de tydligt framhäver ett av könen. Ord som exempelvis ”människor” behöver inte ändras, eftersom könet här är tillräckligt dolt för att inte verka uteslutande.

Många vet jag tycker att detta är en bagatell; att vi ju alla fattar att även kvinnor kan vara brandmän. Men har ni någonsin fått frågan från ett barn som undrar? Det har jag. En fråga som inte ska behöva belasta ett barns tankeverksamhet.

Vinsten med ett jämlikt språk är att det speglar vårt jämställda samhälle, som vi så länge kämpat efter, där båda könen känner sig inkluderade. Jag vill inte att mina pojkar ska lära sig det svenska språket och genom dess ojämlikhet tro att de har större rättigheter än flickor i sin omgivning. Mina pojkar ska inte tvingas in i att vara normen. Det är ingen börda jag vill lägga på dem, och det är inget privilegium de har rätt till.

 

Jag behöver hjälp: hur tänker du att vi kan ändra på detta?

Lämna kommentar Dela inlägget: