Har i dagarna skrivit mitt namn under rubriken ”Byggherre” då jag sökt bygglov för att glasa in min altan. Jag har haft väldig lust att ringa kommunen och fråga om jag med snippa kan stå som byggherre, eller om det bara är män får glasa in altaner i Sverige.

Har i dagarna även funderat på att bli ”God man” till en ensamkommande i min hemstad, men jag måste erkänna att bara titeln får mig en aning mindre sugen på uppdraget. Kanske skulle jag slå ihop föregående fråga till kommunen med en fråga om det även är så att enbart män kan ta dessa uppdrag och stötta i vårdnadshavares ställe. Eller kanske ska jag ta mina frågor direkt med vår ”jämställda regering”, som de gillar att kalla sig.

Har i dagarna även föreläst för Riksdagen i ämnet härskartekniker, där moderatorn för eventet var Tredje vice talman. Det var bara det att tredje vice talman är en kvinna, som ironiskt nog anordnar ett event för att minska uteslutning, när hon själv blir utesluten från sin egna titel.

Men dessa tankar går längre tillbaka än mina upplevelser de senaste dagarna. Jag har länge irriterat mig på alla de yrkestitlar som exkluderar kvinnor (och män): bankman, brandman, tjänsteman är bara för att nämna några. Det finns även en del svenska formuleringar som går mig på nerverna. Har du någonsin hört att en man har “skinn på näsan”? Eller att en pojke beskrivs som en ”flickpojke”? Inte jag heller. Inte jag som så ofta blivit beskriven som både en pojkflicka och som någon med skinn på näsan.

Stackars språkrådet har i många år fått stå till svars för mina klagomål. Det är ju inte deras fel. Men vem ska jag annars kontakta för att få det svenska språket uppdaterat till ett jämlikt sådant? Jag skulle vilja anmäla detta till våra instanser, men är inte särskild sugen på att kontakta JämställdhetsombudsMANNEN!

Så vilken nivå ska vi lägga oss på då? Jag tycker att ord och titlar där könet har en bärande del, såsom gemeneman, byggherre, tjänsteman och allemansrätten eftersom de tydligt framhäver ett av könen. Ord som exempelvis ”människor” behöver inte ändras, eftersom könet här är tillräckligt dolt för att inte verka uteslutande.

Många vet jag tycker att detta är en bagatell; att vi ju alla fattar att även kvinnor kan vara brandmän. Men har ni någonsin fått frågan från ett barn som undrar? Det har jag. En fråga som inte ska behöva belasta ett barns tankeverksamhet.

Vinsten med ett jämlikt språk är att det speglar vårt jämställda samhälle, som vi så länge kämpat efter, där båda könen känner sig inkluderade. Jag vill inte att mina pojkar ska lära sig det svenska språket och genom dess ojämlikhet tro att de har större rättigheter än flickor i sin omgivning. Mina pojkar ska inte tvingas in i att vara normen. Det är ingen börda jag vill lägga på dem, och det är inget privilegium de har rätt till.