32 år att bli (nästan) lögnfri

För två veckor sedan gjorde jag en riktigt stor tabbe på jobbet. En sån där tabbe som man bara inte får göra. Som alltid när något sådant händer blir jag extremt lösningsfokuserad, släpper allt och tack vare mitt fina nätverk kunde jag lösa så att misstaget kunde räddas dagen efter.

"Min reaktion på det som hände fick mig att reflektera över hur min 
stärkta självkänsla påverkat mitt beteende i jobbiga situationer."

Om samma sak hänt för 10 år sedan hade jag ljugit. Jag hade ljugit med en lögn efter den andre, och behövt ljuga lite till för att de tidigare lögnerna inte skulle bli påkomna. Det enda verktyget jag då hade för att hantera min skam – och andras ilska – var att ljuga. Konsekvensen av beteendet var att jag aldrig kunde slappna av. Jag riskerade hela tiden att bli påkommen och ju mer jag gjorde det desto mer var jag tvungen att kontrollera att mina lögner upprätthölls.

Om samma sak hänt för 5 år sedan hade jag – istället för att ljuga – skyllt ifrån mig. Jag hade dragit i halmstrån om så behövdes, allt för att hitta andras eventuella del i det hela, och därigenom minska min skuld och slippa ta ansvar. Detta beteende var inte bara stressande för mig, utan skapade en dålig stämning och bidrog ofta till en spiral av att hitta en syndabock så fort något gick fel. Ingen av dessa två beteenden var ett vinnande sådant. Det var riktigt utmattande att ljuga, och det var riktigt utmattande att skuldbelägga andra.

För två veckor sedan, vid 32 års ålder, vågade jag äntligen ta på mig hela misstaget. Min reaktion på det som hände fick mig att reflektera över hur min stärkta självkänsla påverkat mitt beteende i jobbiga situationer. Det nyvunna beteendet kändes som en sån befrielse. Inga lögner att försvara, inga relationer som riskerar att försämras på grund av mitt skuldbeläggande. Bara ren och skär skam – men det var min skam. Det krävdes mycket mod att våga vara i den känslan, för den är inte behaglig. Men efteråt kommer desto behagligare känslor. Framförallt kom en känsla av stolthet att jag vågade, och en känsla av trygghet då jag visat mig själv att jag är accepterad även när jag gör misstag. Så att ljuga när jag gjort fel, det hoppas jag aldrig att jag gör igen.

"Men dem lögnerna behåller jag ett tag till,
kanske till och med för alltid"

Alla års reflekterande och lärande om mig själv har gett resultat, och resultatet blev nästan lögnfri. Det finns fortfarande lögner som jag använder mig av, såsom vita lögner som gör någon glad. De snälla själar som bjuder mig på middag kommer fortfarande ibland få höra att deras mat är väldigt god, även om mina smaklökar egentligen säger något annat. Men dem lögnerna behåller jag ett tag till, kanske till och med för alltid.

 

Kommentar

  1. Hej,
    Hittade din blogg idag. Mycket tilltalande. Följer och delar gärna dina inlägg, då ämnet ligger även mig varmt om hjärtat.

    Du behövs!
    Kramar Minette Tigerfalk / minettetigerfalk.maqt.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *